Dag 7- Min bästa vän.

Det finns en anledning till att jag inte hade någon Tärna på mitt & Johans bröllop. Det beror inte på att jag saknar bästis eller att jag ville stå helt i centrum... även om det var trevligt värre. Nej, jag har så många riktigt, riktigt bra kompisar att det är svårt att säga att jag har en bästis. Jag har många...  (Nu fungerar det tyvärr inte att ladda upp fler bilder... så ni får nöja er med mig & Linda så länge.)


Mellan Linda & mig vad det kärlek vid första ögonkastet. Vi hamnade i samma gymnasieklass och har sedan dess varit oskiljaktiga. Linda ställer alltid upp och när jag plötsligt var utan bostad lånade hon ut sin alldeles gratis. Hon var med den dag pappa dog och höll mig i handen hela vägen hem från festen vi var på. Hon är så generös som en vän kan vara och både lånar och ger bort kläder och annat fint. Linda och jag har mycket gemensamt.. vi gillar samma sorts musik, vi skriver gärna och båda är bra på att baka. Vi delar samma dröm om ett hus norr om stan och ett liv med villa, vovve, vamiljeliv och något annat än en volvo. Jag träffar Linda nästan varje vecka och nuförtiden brukar vi dricka öl, fota varandra, skratta, frossa i kakor och det känns alltid som att jag får massor av energi när jag träffar min älskade vän. Hon är så go och härlig!


Den där första dagen i gymnasiet träffade jag även Angelica. Hon var en blyg liten flicka som i början inte gjorde något väsen av sig, men nu har hon inga problem att synas och ta plats. Jag & Angelica har bott ihop, vi har spelat i samma band och vi har tillsammans drivit My little honeys blogg. Det finns ingen i hela världen som kan få mig att skratta så mycket som Angelica kan. Hon är, utan att överdriva, världens roligaste människa. Fast vi nästan var vuxna när vi lärde känna varandra har vi alltid lekt tillsammans. Vi lekte oss igenom medieprogrammet, vi har gjort danser till låtar, skrivit om låttexter och framfört dem till snygga killar på gymnasiefesterna och vi har stylat varann med burleska kläder och make up. Angelica känns som en syster för mig och jag bryr mig så mycket om henne att det gör ont om hon känner sig deppig. När jag mådde som sämst fick jag världens finaste brev på posten av Angelica, med en bra tidning, ett supervackert brev, ett halsband och bilder som hon tagit på mig.


Emma och jag hängde i samma gäng i högstadiet men det var först i gymnasiet som vi blev bästisar. Emma flyttade till Gävle och jag kom och hälsade på henne så ofta jag kunde. Vi partade, deppade till Belle & Sebastian och dansade och hånglade runt till Britpop. På söndagarna tog vi promenader och drack te på nåt kafé tills Emma tröttnade och ville göra nåt annat. Under den här tiden förändrades mitt hår ständigt eftersom Emma pluggade till frisör och jag har nog aldrig kännt mig så snygg som då. Vi kände oss missförstådda och lite som att vi hade alla svar på allt. Emma är den kompis jag bråkat mest med och den enda jag egentligen vågat bråka med och säga vad jag tycker till. Kanske för att Emma själv har ett sånt hett temprament men har lätt att förlåta och glömma. En liten Drama Queen som överanalyserar allt och ser hemskheter långt innan de händer. Emma är genomvarm och bryr sig innerligt om de som står henne närmast. Och dit räknar jag mig. Vi har alltid kul tillsammans och skrattar nästan jämt... om vi inte bråkar. Jag saknar att kunna gå hem till Emma, sätta mig i hennes soffa och veta att hon vet precis hur jag känner. Det finns nästan inga bilder på Emma eftersom hon hatar att vara med på bild.

Redan i ettan lärde jag känna Anna. I fyran blev vi riktigt nära vänner. Vi lekte med Barbie och psykologer och annat djupt. Vi sjöng i samma barnkör från att vi var sju till vi var sjutton och vi sjöng som sjutton. Båda har alltid varit intresserad av religion och av vad som finns på andra sidan. För några år sen pluggade hon till pastor och jag jobbade som tarottydare- båda med kontakt på andra sidan, men på helt olika sätt. Vi är blodsystrar och vet vad den andra känner. Förra veckan ringde Anna mig och jag visste vad hon skulle säga innan hon öppnat sin min. Anna skrattar ofta och när hon skrattar börjar alla runtom henne skratta. Hennes skratt är så innerligt och låter så roligt. Min rara, lilla Anna.


När jag pluggade journalistik dök Annelie upp i mitt liv. Vi lekte inte alls på den tiden förutom att vi pratade på fester och ibland träffades i korridorerna. Det var på en fest här i Stockholm som vi kom i kontakt med varann igen. Linda var med och det var tack vare Linda, som aldrig hade träffat Annelie innan, som Annelie och jag blev nära. Nu är vi en stadig trio och vi ses så ofta vi bara kan. Annelie är världens varmaste och charmigaste tjej som alltid sätter andra först. Vi kämpar tillsammans om det perfekta jobbet och en stabil tillvaro.  Jag älskar att äta med Annelie för det betyder att man inte behöver vara fin i kanten... ändå är hon smal och snygg som en modell, kanske på grund av hennes absurda rädsla för att åka tunnelbana. Hon cyklar överallt. Annelie må se snygg ut, men hon är så avslappnad så man får vara precis hur som helst i hennes närvaro.

Sen har jag alla gamla kompisar...

och alla nya...
 

De jag älskar att umgås med nu och som ger mig glädje så fort vi ses är Katarina, den hetaste tvåbarnsmamma som finns, Stina som både är rolig och kan sticka, Helene som kan allt om allt och Therese som är den modigaste jag vet.

Och tänk att jag älskar alla!





Kommentarer
Postat av: Anonym

Och jag älskar dig! Gud vad fint skrivet, jag blir alldeles rörd. Att jag skulle baka lika bra som dig är ju en ära. Puss snyggo!

2010-12-13 @ 00:40:31
Postat av: Linda

Ja det var ju jag som skrev det förra... Mobben är lite krånglig när det gäller att skriva kommentarer.

2010-12-13 @ 10:51:15
URL: http://lindakabilmanordqvist.blogg.se/
Postat av: Angelica

Men honeybunny vad fint!!



Haha vilka minnen! Och vi lekte ju oss faktiskt genom gymnasiet. Jag skulle så gärna vilja komma ihåg radioteatern som vi satte ihop och spelade upp live för flygkillarna, men jag minns bara slutet. "Bara en minut. En minut. En minut."



Åååh kommer du ihåg när vi lekte egen lägenhet och lurade folk som gick förbi att vi bodde grannar och skulle låna saker av varann? Det var en hunderbar lek.



Och vet du vad jag hittade uppe på vinden? En minidisc som jag tror innehåller hela vår Bananmuskel-tidning! Tyvärr har jag inte såna moderniteter som minidisc-station på min dator längre, så jag kan inte kolla.



När ska vi leka igen? Jag saknar dig!

Pusspuss

2010-12-13 @ 12:19:00
URL: http://heartglitch.blogg.se/
Postat av: Angelica

Rättelse:

ZIP-drive, inte minidisc. ZIP-drive var hett på den tiden.

2010-12-13 @ 12:27:24
URL: http://heartglitch.blogg.se/
Postat av: Emma F

Haha, men bråka? Jag tycker ju inte att vi bråkar så ofta! Hur ofta bråkar jag då med andra?... Men lite bitska kan vi väl vara, hehe.



Min stackars karl har det inte lätt just nu, i lördags satt jag i sängen och tok-grät för att jag saknar mina vänner, du ska se på dramaqueen nu när jag är gravvo alltså... Love you och hoppas att intervjun gick strålande!

2010-12-13 @ 20:08:20
Postat av: Katarina

Ååå, vad glad jag blev att få vara med på ett hörn :-)



Och Emma, stort grattis till dig! Gudars vad skoj!

2010-12-14 @ 12:55:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0